Sommartid

Klockan tog ett snabbt skutt från 02.00 till 03.00 i natt. Kan vi bara enas om att stanna här i sommartiden, för alltid? Det är så många som har svårt med tidsomställningen.

Samuraj till exempel. Han fattar inte klockan utan tycker att frukost och middag ska serveras med jämna mellanrum. Så som det alltid har varit.

Tänk att jag äger både hus och 3 hektar mark numer. Jag längtar efter att få komma vidare, åka till huset och starta nåt nytt. Samtidigt är jag dålig på att lämna och har svårt att förlika mig med tanken att de nya ägarna av ”mitt radhus” säkert kommer grilla och festa med ”mina grannar” i sommar, sånt som jag älskar att göra.

Och det är ju också det som gör det hela så bra, egentligen. Att jag tror att de kommer funka bra tillsammans. Det är roligare att lämna över till någon som jag tror kommer funka bra än någon jag kanske inte alls tycker skulle passa in.

Det är bara mina spöken som spökar. Dom som viskar att jag inte är bra och inte duger. Jag blir så rädd för dom ibland, att det ska visa sig att dom har rätt. Tack och lov gör dom sig påminda allt mer sällan.

Jag tänkte visa er bilder på huset vi ska till. Men eftersom huset inte var helt tomt när vi var uppe sist får ni vänta lite till. Nästa gång jag åker upp så är huset tomt på allt annat än våra saker så då kan jag visa er varenda vrå.

Jag har redan börjat drömma om att förbättra köket med lite nya skåp, ett kallskafferi, en induktionsspis och en vedeldad spis. I vardagsrummet vill jag sätta in en kamin.
Runt huset vill jag bygga en veranda. Jag ser framför mig en sån enorm veranda som känns så typisk för gamla hus i USA, fast luftigare, med plasttak och fönster, så att det blir som en mix av vinterträdgård, drivhus och veranda, beroende på årstid.

Jag är dock osäker på om det passar till vårt Per Albin-torp eller vad maken nu sa att det kallades, men det gör mig inte så mycket. Vi ska bevara det gamla, men samtidigt på ett snällt sätt lyfta in det i vår nutid, tänker jag.

Det är så otroligt många funderingar som fladdrar runt i huvudet. Vad ska vi odla? Hur ska grisarnas hus se ut? Vad kostar egentligen fodertråg? Hur mycket kan det kosta att bygga en gäststuga? Hur ser marken vi äger ut under snön? Vilken sorts elstängsel är enkelt, billigt och praktiskt? Vad MÅSTE vi verkligen köpa och vad vill vi ha?

Jag tänkte i alla fall fota allt när vi flyttar upp och göra en bok av det. För att kunna jämföra framöver hur det förändras.

Jag påminner mig själv om att här och nu, där jag är, så står jag inför ett fantastiskt äventyr. Det finns inga garantier att det kommer gå bra, men det finns inte heller något att oroa mig för.
Jag sitter här i vardagsrummet i radhuset jag bott i de senaste 20 åren och har öppnat dörren mot nåt helt nytt. Ett liv på en annan plats, med en helt annan inriktning och tanke.
Det är helt självvalt.
Det är okänd mark för mig.
Det är som att kunna resa iväg för att uppleva ett underverk man hört om men aldrig upplevt.

Jag tänker att det är få förunnat, att ha möjligheten någongång i livet, att få ställa om helt och prova något annat. Jag tänker att många har jobbat in sig i hörn och har svårt att komma loss, vare sig de vill eller inte.

Det måste ha smällt rätt högt när mina och Makens vägar korsades 1992. På så många sätt är vi som gjorda för varandra. Visst är det inte alls så himla enkelt att älska varandra varenda sekund, tro mig, men tillsammans är vi trygga, modiga och inte särskilt oroade av att kasta oss ut på djupt vatten.

Magplask eller inte, nu är vi på väg.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.