februari 21, 2016 by Tess

Om att anställa

Alltså, det e fasen inte enkelt.

Man hittar nån man gillar. Nån man tror på. Och så tar man steget och satsar på just den personen. Vi kan kalla henne Berith.

Berith är supertrevlig, duktig och kunnig. Jag gillar Berith och jag tänker att vi skulle kunna bli ett riktigt bra team tillsammans.

När Berith har provjobbat så har jag varit tydlig med allt från lön till anställningsform. Berith har fått höra hur företaget funkar, hur vår kundbas ser ut, hur våra arbetstider ligger.

Bertih är ändå lite tveksam. Av personliga skäl, men väljer att tacka ja, dock endast för 3 dagars jobb/vecka. En av dagarna vill Berith också sluta senast 15 för att hon har annat som måste hinnas med.

Så Berith börja jobba hos mig och jag lägger som alltid en hel del pengar på internutbildning, på att gå dubbelt för att lära känna hundar och bli inskolad i företaget.

Jag gillar Berith massor och anpassar mig efter bästa förmåga efter hennes önskemål om tider, trots att det finns mer jobb att få.

I slutet på December flaggar jag för en lönesänkning från februari eftersom jag inser att jag lagt lönerna för högt i förhållande till slutpris till kund och för att jag inte räknat tillräckligt högt när det kom till restidsersättning och milersättning. Dock skulle denna justering ske först i februari.

När verksamheten drar igång efter julen så har vi massor med jobb. Mer jobb än någonsin. Vi har dessutom 7 nya hundar som startar och en personal som är ledig. Då säger Berith upp sig. På grund av att hon inte tjänar tillräckligt med pengar på de timmar hon arbetar.
Berith har ett annat jobb på gång, med fler dagar och fler timmar.

Jag sa självklart att hon fick sluta om hon ville och behövde. Jag vill inte tvinga någon att stanna som inte vill va kvar. Det kan ju omöjligt bli kvalitet. MEN att jag absolut behövde ha henne 1 vecka till. Vi hade mer jobb än någonsin den veckan. Hon sa okej.
Tills söndag vid lunch. Då meddelade Berith att hon åkt iväg på annat jobb och således inte skulle jobba hos mig.

Där gick jag helt sönder. Panikångesten kom och släppte inte taget på hela veckan, och jag har sällan mått så dåligt som då. Jag tog medicin för att kunna sova och mer medicin för att stå på fötterna dagtid och fungera som människa.

HUR kunde Berith göra så mot mig? Jag som försökt tillmötesgå varenda önskemål. Jag som varit tydlig med löner, arbetstider och lagt min tid och mina pengar på henne, för att hon skulle trivas och utvecklas i mitt företag.
HUR kunde hon lämna mig vid kanten av stupet och liksom bara strunta i om jag trillade ner eller inte?

Jag tog mig igenom veckan tack vare Maken, som räddat mig så många gånger, och tack vare min övriga personalstyrka som verkligen ställde upp!

Jag lärde mig mycket av Bertih. Jag lärde mig att jag är chef och att jag har anställda. Jag tror att de är mina vänner, jag vill att de ska vara mina vänner, jag tycker ju så mycket om dem, men de är och kommer alltid vara i första hand anställda, och med några få undantag så kommer de välja det som passar dem bäst i första hand.

Berith kostade mig massor med pengar. Men det som stör är att hon sårade mig nåt enormt. I min världsbild fanns liksom inte möjligheten att hon skulle lämna mig där vid stupet men det gjorde hon. Och den vetskapen gör mig sorgsen.

Jag brukar säga att det gör ont att växa som företag. Det gör det. När saker förändras så tappar man kunder som inte gillar förändringen och helt klart gäller det även personalen (vilket jag inte trodde från början). Men det gör också ont i själen har jag insett.
Det hjälper inte alltid att man har de bästa intentioner, att man gör så gott man kan.
Ibland räcker man helt enkelt inte till.