oktober 29, 2018 by Tess

När man Känner sig som 15 igen

Förr i tiden innehöll en kryssning med Finlandsbåtarna alltid ett mått av drama. Nån tjej grät, nån försvann och nån vaknade i fel hytt.
Det känns som om det var många år sen sist.

Numer blir vi mest fulla, (ibland alldeles för fulla), men vi har kul, och vi vaknar alla där det var tänkt. Sen brukar det vara party hela vägen in i kaklet, (eller in i kajen om man så vill), och många, många gånger har det följts av efterfest på stan.

Den här kryssningen var ett undantag.

Med alla goda intentioner klev jag ombord med min man, en av mina närmaste vänner och hennes kille. Jag och min man hade fått en jättefin hytt till ett sketabra pris och jag var mer än nöjd. Dessutom hade vi lyckats ragga skjuts både dit och hem med våra fantastiska grannar så det kunde liksom inte bli bättre.

Förutom det faktumet att jag och min väns kille inte alls är nån match match in heaven.

Jag vet inte ens hur jag bäst ska beskriva honom. Det är inte det att han är högljudd, pratar konstant, och tar mycket plats, för det gör jag med. Men till exempel ordet tjackhora har jag aldrig hört sägas så många gånger som under denna kryssning.

I vilket fall så långt in på natten fick jag höra lite sanningar om mig själv och varför vi inte klickar. Jag har tydligen inga egna åsikter. Jag står inte för nåt alls. Jag är raka motsatsen till SD (vilket jag är rätt stolt över). Jag är alldeles för liberal. Jag ser lösningar i allt.

Jag vill tillägga att jag inte heller var helt nykter, klockan var närmare halv fyra på morgonen och det här är vad jag hörde. Jag var trots det, den nyktraste i sällskapet vid det här tillfället.

Samma kväll snubblar jag dessutom över en gammal vän som jag inte träffat sen jag var 15 år. Jag tyckte att det var askul att träffas och vi pratade om var hon bodde och var hon jobbade. Sen tappade hon bort sina vänner så vi gick iväg för att leta efter dem.
Det tog kanske 5 minuter, att ta sig till andra ändan av den våningen vi var på och hon satte sig på en bänk.
Så tittade hon på mig och sa ”-Jag tycker att du är lite mycket. Kan du gå nu?”

Vad säger man då?

Jag sa bara okej, ha en trevlig kryssning och sen gick jag och lämnade henne där hon satt. Några timmar senare såg jag henne virra runt fortfarande i jakten på sina vänner. Hon var långt från nykter.

Dagen efter blev i alla fall lite bättre. Det vart ju inget party kan man säga. Jag har insett att jag festar helt enkelt bäst i ett sällskap där jag känner mig trygg att vara den jag är.
Att ha en bil väntandes vid båten för hemfärd var väldigt skönt.

Nästa kryssning blir i december.
Sabatonkryssningen – garanterat dramabefriad.