När gräset är grönare på andra sidan

Visst är det lite konstigt att folk rent generellt tycks ge upp förhållanden så snabbt?
Som om man trodde att ett förhållande behöver man inte jobba med utan det ska bara funka?

Det tycks som om folk bara förväntar sig att kärlek ska vara för evigt.

När kärleken tar slut så finns det alltid någon annan. Någon som ser en, någon som uppskattar en. Det handlar sällan om att man själv kanske inte lagt ner så mycket energi på att hålla kärleken vid liv. Det handlar sällan om att man själv inte gjort allt man kunnat för att få det att funka utan mer om att man ”vuxit isär”, ”inte längre känner sig uppskattad”, ”inte längre känner att man syns”. Alla saker handlar om vad den andra parten liksom missar.

Vad missar du?

Visst är det konstigt om man jämför med att byta jobb?

Byta jobb tycks vara enormt svårt för de flesta. Efter en 10, 15, 20 år på samma ställe tvivlar man på sina egna skills och har svårt att se sitt eget värde.
Jämfört med ett förhållande där man oftast redan tycks tro att det finns hundra andra som uppskattar en mer än ens nuvarande partner.

Man stannar kvar på det där jobbet man i hemlighet avskyr. Man spenderar 11 timmar, 5 dagar/vecka på att resa fram och tillbaka samt jobba på ett ställe där man varken trivs med arbetsuppgifterna eller kollegorna. Eller chefen.

Man känner sig ouppskattad, outnyttjad (eller utnyttjad), och hamnar i ett läge där man själv helt saknar passion och istället gör det minsta möjliga bara för att få lön den 25:e varje månad och 4 veckors betalad semester.

Men byter man jobb? Är gräset då grönare på andra sidan? Finns det oändliga resurser som skulle kunna tillvara ta ens kompetens mycket bättre?

NOPE!

Man STANNAR i 20+ år. Man klagar vareviga dag. Man längtar bara till fredag varje vecka och semestern varje sommar.
Man får krupp, pms och svallningar om semesterveckorna innehåller regn, eftersom man väntat så länge och så passionerat på denna semester. Den enda chansen varje år att leva som om livet inte var bara skit.

Av livets kanske 85 år är ca 18 barnaår. Då följer man med, man tar få egna beslut.
Sen jobbar man i grova drag från 18-65. Med ett jobb man hatar, förr eller senare, men som man ändå inte byter ut. För det handlar trots allt om att kunna försörja sina barn, betala sina lån och inte behöva ta mot bidrag. Det handlar om stolthet!
Sen går man i pension vid 65.

Då ska man hinna med ALLT man inte hunnit under de senaste 47 åren. Alla drömmar, alla resmål, alla roliga projekt ska hinna genomföras.
Men det kräver att man har råd, att man är frisk, stark och klar i huvudet.

Vad händer om man dör när man är 50?
Då har man inte ett enda mål i livet uppfyllt.

Lek med tanken att det skulle vara lika enkelt och självklart som det är för väldigt många idag, att byta arbete lika lätt som att byta partner.
Och istället för att byta partner kanske försöka jobba lite på att växa ihop, snarare än att så modernt utvecklas i sig själv.

Lek med tanken att det skulle vara lika självklart att hålla ihop och kämpa i 25 år som det är att stanna kvar på sitt jobb för att det känns tryggt och säkert. Och att man lika enkelt byter jobb som partner för att man är säker på att det alltid finns någon annan där ute som värdesätter en mer, som ser en och som uppskattar en.

Passa på att leva måndag till torsdag varje vecka, istället för att bara leva för att det ska bli fredag och helg.
Jag lovar att ni kommer få ut mycket mer ur livet!

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.