juni 30, 2016 by Tess

Lycka!

Imorgon är det en vecka kvar tills vi åker iväg.
Jag och Maken.
På vår första långa semester utan barn och hundar.
Bara vi två.

I 10 dagar ska vi kryssa på Medelhavet på en äkta amerikansk kryssningsbåt. Jag tänker mig Ritch bitch och White trash som mitt eget tema.

Jag längtar. Jag har längtat länge.
Kan aldrig spendera tillräckligt mycket tid med min fantastiska andra halva.

Visst bråkar vi, ibland massor. Men han är ändå den bättre av mina jag och vi kompletterar varandra helt fantastiskt bra. 24 år har vi hängt ihop och det kan låta länge men det känns ändå på nåt sätt som det gått bara några år. Tiden har gått snabbt och det brukar ju vara ett tydligt tecken på att det har varit fantastiska år som passerat.

Det är när ungarna fyller år som man inser att det ändå passerat en väsentlig mängd tid. Robert fyller 22 i sommar. Ett helt år mer än Mattias var när vi fick Robert. Rasmus fyller 20 och får gå på Bolaget. Tim blir således 19 år och Mia fyller 16.

Inte e man 25 själv då, fast det konstigt nog inte känns som om jag e 44 heller.

När jag var 20 och såg äldre kvinnor i allt för utmanande och kanske väl ungdomliga kläder tyckte jag det var hemskt att de inte tycktes ”inse” sin ålder.
Här sitter jag nu med mitt rosa/lila hår, piercings, tatueringar och hade jag bara varit 30 kilo lättare så hade jag fasen gått ål in med små skimpiga kläder jag med.

Det är nu jag förstår varför de såg ut som de gjorde. För att de trivdes! Det handlade inte om nån slags borttappad självinsikt, eller ett hem helt utan speglar utan det handlade om en självsäkerhet, trygghet och en ”jag-skiter-i-vad-ni-tycker-attityd” som kommer med åren och erfarenhet.

Det är först nu som jag själv har börjat lära mig att livet är så fantastiskt mycket roligare om jag inte lägger så mycket energi på vad jag tror att andra tycker utan hellre fokuserar på vad jag själv tycker.

Okej, jag skäms fortfarande över min vikt. Det handlar ju om andras åsikter om mig, som finns i mitt huvud enbart. Fast det handlar mycket om att jag skäms för att jag aldrig lyckas, jag skäms över att visa mina misslyckanden offentligt (tjockisen är svår att dölja), mer än att jag skäms för min fysiska storlek.

Storleken skäms jag mest för när det kommer till att den begränsar mig. Om jag inte får plats i en stol, då skäms jag. Om jag inte kan passera förbi där det är trångt, då skäms jag. Om inte ens de största storlekarna i butiken passar, då skäms jag.

På kryssningen hoppas jag det är gott om andra feta överklassfolks så jag kan slippa skämmas. Alltså jag vill inte säga att jag e överklass, det e jag verkligen inte men jag längtar efter att få låtsas va nån slags variant av det. Som en riktig white trash brud. Hahaha, det ska bli så roligt.

Och mitt lilla företag ska få överleva utan mig mer än en dag. Jag är säker på att mina medarbetare kommer klara det galant, men jag e van att finnas till hands, så det känns givetvis konstigt att det ska funka helt utan mig. Samtidigt är det fantastiskt bra, att det kan överleva utan mig. Jag har fantastiska planer för hösten som kan kräva min uppmärksamhet på annat håll ett tag.
Mer än så släpper jag inte just nu.