november 16, 2017 by Tess

Känslan av att inte räcka till…

Ångest håller ett fast tag om mitt hjärta just nu. Det är liksom tungt att andas, svårt att tänka hela tankar och jag känner mig handlingsförlamad, får liksom inte ett skit gjort.

Det är så många lösa ändar, svåra beslut, avslut, och saker som behöver räddas så jag vet inte var jag ska börja. Jag vill men kan inte, så känns det.

Det är som en svintoboll, ett trassel utan början och utan slut. Så känns mina tankar just nu.

Jag hör hur jag suckar. Försöker släppa in syret, andas ut ångest, men det funkar lite sådär om jag ska vara ärlig.

Jag är ledsen, ensam bland folk. Instängd med mina problem i en liten skrubb. Det syns inte, för jag har jobb att sköta, saker som måste bli gjorda, men det känns. När jag är ensam så känns det.

2018 ska jag bli av med svintot i mig. Eller inte. Så många mål jag hade för 2017 som jag aldrig nådde och numer bara får ångest av, kanske lika bra att inte sätta fler?

Jag skrev tidigare att jag är en envis jävel. Det är jag. Ni behöver inte oroa er för mig. Inte än i alla fall. Jag vill mest belysa att jag, trots att ingen tror det om vi träffas, inte mår bra. Min själ är ledsen, rädd, utnyttjad, lurad, och känner sig 5 år gammal igen, längtandes efter någon som tröstar och hjälper.

Jag tror vi är många som bär på Svinto i olika stor utsträckning. Mental ohälsa är svårt. Det syns inte, eller väldigt lite. Det är lätt att glömma själv när man får tankarna på annat. Det kommer om natten, i mörkret som sömnlöshet, som en våg av ångest som sköljer bort allt hopp om en god sömn om natten.

Jag minns inte ens när jag sist sov en hel natt utan att vakna flera gånger.

Mental ohälsa är också svårt att bemöta, fast man vet om det. Man vet att någon svarar att allt är bra, trots att man vet att det inte är det, men man godtar svaret för att man vet inte om personen inte vill, inte kan eller inte vågar prata om det. Och vem är man att tvinga ur någon ett svar?

Mental ohälsa syns ofta inte och kanske inte heller är lika påtagligt när man är aktiv och med andra. Jag kan må bra en hel dag för att i samma ögonblick som jag släcker lampan för att sova möts av en nattsvart ångest som skriker att jag inte kan, inte duger, inte är bra nog, inte räcker till.

Ibland märker jag inte ens själv hur dåligt jag mår. Jag fyller all min tid med uppgifter, jobb, tv, spel, vad som helst som ser till att jag inte tänker på nåt jobbigt. Jag tror att jag mår bra, och för ett tag så gör jag det. Men jag kan inte sova, inte fokusera, upplever att jag får väldigt lite gjort, så hur bra fungerar jag egentligen?

Jag är obstinat, vägrar ofta lyssna på kroppen eller huvudet. Kör på för att jag vet att jag kan. Tänker att inget blir bättre av att jag ligger hemma som en broccoli hela helgen. Ibland funkar det ett tag, ibland tappar jag orden, glömmer vad saker heter, säger fel ord, gaffel blir snigel och fast jag vet att det inte blev rätt, kan jag inte komma på vad det rätta ordet var.

Så jag kör en kombo av medicin för att orka med, medicin för att sova när det blir för svårt och att försöka påminna mig själv varje dag vad jag faktiskt fick gjort och hur mycket jag trots att gör under säg ett år.

Imorgon är det fredag. Det ska bli skönt, men också ett datum jag aldrig glömmer. Den sista dagen vi kör rastning i GoJ, för den här omgången. Jag håller öppet för att vi kommer tillbaka. Bättre, starkare och utmanar alla andra hundrastare, i en inte allt för avlägsen framtid.