Hon som inte ens sa hejdå.

Vi har haft en praktikant från Samhall hos oss en tid nu. Hon har gått dubbelt i rastning och på dagis för att lära sig hur allt funkar.

Från första dagen var hon osäker på om vi verkligen skulle anställa henne, och vi har under veckorna som gått försökt få henne att förstå att det tänkte vi göra. Att det var vår plan.

Det har gått mycket tid och energi till detta. Vi kan liksom inte bara slänga in någon ny i verksamheten utan allt ska introduceras för hundarnas skull och för säkerhetens skull. Inte bara jag utan även övrig personal har engagerat sig i denna person.

Hon kom från Samhall med en långtidssjukskrivning i ryggen. Född 1971.

Hos oss skulle hon sälja dagisplatser och vara stöd i dagiset. Vi byggde ett schema som skulle passa henne och även övrig personal. När hon bokat sitt första möte fick hon en flaska bubbel.

Det gick hyggligt bra dessa veckor. Alla uppfattade henne som nöjd med uppgiften.

Så i måndags hade vi utvecklingssamtal. Hon kom in med världens sämsta attityd, tycktes inte bry sig om frågorna eller diskussionerna men sa sig trivas med jobbet. Tisdag var vi lediga, onsdag och torsdag var hon sjuk och på fredagen var det hög tid att skriva på anställningsavtalet, för det var bara en vecka kvar på praktiken.

Helt plötsligt var hon inte längre nöjd. Hon trivdes inte med jobbet och ville sluta. Efter många turer valde hon dock självmant att ångra sig och tackade mig för visad förståelse i förvirringen.

Idag kom hon och sa nej tack till tjänsten och lämnade arbetsplatsen utan att säga hej då till en enda av hennes arbetskompisar.

Fördel: vi har inte betalat nåt för henne då hon var praktikant.

Nackdel: det har kostat massor med tid som vi kunnat spendera på någon som verkligen var intresserad. Det har kostat massor med engagemang från vår sida. Nu står vi där vi stod innan, och åter igen känns det som att det går ett steg fram och femton bak.

Vad är det för fel på folk? Jag är så innerligt less på att köra intron för folk som inte vill. Fattar ni inte?! Det är min dyrbara tid ni slösar. Mitt engagemang för att ni ska kunna fungera. Min personal som ställer upp för att ni ska komma in och lära er jobbet. Hon är född 1971, vi pratar inte en ungdom som inte hittat rätt i livet ännu utan en vuxen person som mycket väl förstår.

Visst kan jag hitta någon ny. Det är kanske inte ens så svårt. Jag kanske till och med hittar någon som är bättre. Det jobbiga är att börja om för jag har både personal, hundar och kunder som inte uppskattar personalomsättningen. Det jobbiga är att behöva begära av personalen att de ska göra om allt igen, och igen. Det jobbiga är att jag måste engagera mig i ännu en person, jag som inte ens räcker till åt mig själv just nu.

På 10 som inte vill arbeta hittar jag en som både vill arbeta och har någon form av arbetsmoral. Det är sjukt tungt att gå igenom alla arbetsovilliga för att hitta den där pärlan bland svinen. I längden är det klart värt det men det tar verkligen på orken.

De rastarna jag har just nu tror jag i alla fall på. De är grymma och det senaste tillskottet känns riktigt bra! På dagiset funkar det bättre och bättre! Nu ska jag ”bara” hitta en fantastisk rastare till och en billig men bra säljare som också kan jobba i dagiset så är jag hemma.

06-20 var min arbetstid idag. I det ingick öppning på dagis 06.30-09, ett missat möte med en arbetspraktik, rastning av hundar, två utvecklingssamtal, en inte alls god lunch med maken, ett tack och hejdå samtal, ett samtal med samordnaren hos Samhall, 1 timmes avstämning av gamla kundfakturor, 680 felbokade rastningar i schemat som tog mig dryga 2,5 timmar att rätta till, en betalad semesterresa, schemaplanering av kundsemestrar på ca 1 timme, middag på en pizzeria i Nynäs och två resor till och från Nynäshamn samt en tur till Tyresö.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.