Ett slakteri på altanen?

Efter att ha mått bra under en längre tid, sjönk jag som en sten en dag.

Jag hade under 14 dagar fått höra av maken att det väntades en överrraskning.

En överraskning.

Det kan ju inte vara annat än nåt bra?

Men vi backar bandet lite.

Maken har senaste tiden blivit lite av en prepper. Ni vet, en sån som klarar sig själv om jorden bara slukas av en gigantisk solstorm en dag. En självförsörjande person som kan ta vara på sig själv i livets alla skeden, oavsett vad som händer.

Jag har inget emot det. Jag är glad att han har nåt han gillar. Själv gillar jag också att klara mig själv. Jag älskar Extreme Survival med den där snubben som reser till nån öde plats helt själv, filmar allt själv och bara …. överlever.

Det är coolt.

Min egen gräns går dock vid att kanske klara av att tända en eld i ösregn utan tändare eller att veta vilka bär och rötter man inte dör av om man äter dem. Fiska, det känns också helt ok.

Maken ska ta jägarlicens och har redan stolt burit hem sin första hare. Så vi är kanske inte helt synkade. Han pratar om att lagra vatten, odla egna grönsaker och på riktigt vara självförsörjande.

Jag har ju insett att jag behöver ändå ett samhälle för att  kunna dricka bubbel och hänga med mina vänner.

Så kom då överraskningen.

Sätt er nu in i detta. Maken har de senaste veckorna förvandlat Beirut (vår tomt) till en gräsmatta med odlingslådor. Altantaket har fått en hängränna efter 5 år. Så jag tror ju i min dumhet att överraskningen hänger ihop med detta.

Maken stiger in i hallen med hundburen i handen. I buren sitter en mamma och 4 ungar av den sötaste sortens kanin ni kan tänka er.

Jag hinner tänka att vad fan tänker han?! Jag och två av ungarna och även maken är allergiker…

Maken öppnar munnen och säger ”- kolla! Jag har köpt Gotlandskaniner. Vi ska föda upp dem och sen äta dem.”

Jag vet inte om det var precis så han sa men jag var så chockad. Några timmar höll jag masken något så när, och sen grät jag. Som jag inte gråtit på jag vet inte hur länge.

Det är inte det att jag inte äter djur. Det är bara att jag inte var beredd på att min altan skulle bli ett slakteri. Jag var inte beredd på att behöva ta hand om djuren han vill äta. Tills de slaktas.

Jag funderar allvarligt på att bli vegetarian.

Jag är inte arg på maken om nån undrar. Fast just då var han jäkligt billig. Men vi står på olika platser i livet. Jag funderar på rose’ på en solig uteservering. Maken vill överleva en zombieinvasition.

Jag vill hänga med mina vänner, han vill bli självförsörjande skogsbonde och jägare.

Jag vet att mina veganvänner och vegetarinavänner kanske kommer ha svårt att förstå mig, men kaninerna stannar. Har vi köpt ett djur, tar vi hand om det. Dessa kaniner har fått ett fint hus och de får massor med kärlek varje dag.

Om de sen blir slaktade och ätna eller inte, det får vänta just nu. Jag tänker inte hindra maken, det är hans val, men när det kommer till kritan så vet jag att jag kommer få vara med och bestämma när det väl blir aktuellt.

Tills vidare så har jag ökat mina mediciner lite så att jag överlever ett tag till.

På bilden: Ninja kollar på kanintv. Sen kaninerna kom har han hållit koll på dem så att de har det bra.

 

#kaniner#slakteri

Comments

  1. Niklas - april 30, 2017 @ 12:44 e m

    Kaninkött är bra kött, din make här gjort ett bra val. Precis som honom här jag gått i samma tankar, vad som stoppat mig varje gång är just detta du beskriver – känslan av att en vacker dag behöva avsluta det liv man har fött upp och tagit hand om för egen vinnings skull. Så jag förstår din känsla helt och hållet och jag tycker det är sympatiskt av dig att låta honom hålla på hehe

    En fråga bara; hade det varit annorlunda om han hade valt att föda upp karp eller någon annan matfisk? 🙂

    • Tess - april 30, 2017 @ 7:50 e m

      Det är helt klart svårare att knyta ann känslomässigt till en eller flera fiskar, i alla fall för mig. Jag förstår att det kanske låter skumt men för mig handlade det här inte om att äta eller inte äta djur utan mer tanken på att med vett och vilje avsluta deras liv här, hemma hos mig och sedan lägga dem på tallriken. Jag funderade på att bli vegetarian en stund dock…

  2. Eva Andersson - april 30, 2017 @ 5:50 e m

    Oj.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.