maj 18, 2017 by Tess
Ett moln jag alltid bär med mig
All min ångest.
Min oro.
Paniken jag känner ibland.
Alla svåra minnen.
Allt det jag inte kan hantera nu.
Det samlar jag i mitt moln.
Jag tänker mig ett moln, gjort av trassel, som med en osynlig tunn liten tråd hänger ovanför mig jämt, fäst någonstans mellan skulderbladen.
I molnet lägger jag allt jag inte kan komma över eller lösa just nu.
Förr grävde jag ner, la locket på och gömde allt svårhanterat någonstans djupt i själen. Emellanåt kändes min själ bara som ett tomt svart hål, ett intet. Ibland kände jag mig på väg ner i hålet, som om jag skulle upplösas i atomer när som helst och bara sluta finnas.
Jag lärde mig med tiden att det här med att gräva ner och gömma undan inte löste något någonsin. Det var svårt att hålla det nergrävt och gömt. Det krävde enorma mängder energi.
Det var helt fruktansvärt när något sipprade upp till ytan.
Jag lärde mig något annat också. Att alla mina motgångar, mina svåra mörka stunder är en del av mig. Jag är inte jag utan det djup det har skapat. Jag är summan av allt bra men också allt svårt i mitt liv.
Det var så molnet tog form. I molnet lämnar jag det jag inte kan lösa nu. Ångest, sorg, ilska, saknad, allt jag inte kan påverka. Skillnaden är att det alltid hänger där ovanför mig och när jag har en bra stund kan jag vrida och vända lite på det. Plocka ner nåt svårt och se om jag kanske tycker att jag kan hantera det bättre än sist.
Jag kan plocka bort saker ibland när jag är klar med dom, och som idag, när jag gick igenom något jobbigt kan jag lämna den känslan där uppe en stund tills den är enklare att hantera.
Mitt moln är alltid en del av mig. Kanske inte världens bästa partytrick men viktigt. Jag tror att det är viktigt att erkänna för sig själv att man inte alltid är på topp. Att man har saker som ibland är övermäktiga. Att man ibland bara vill försvinna. Jag tror att det är först när man äger sina känslor som man kan göra sig helt fri från de som är svårast.
Lämna ett svar