En berättelse om vår gård.

Snart har jag bott i Västernorrland i 8 veckor. När vi kom hit, i mitten av Maj, hade våren typ precis börjat. Den var senare än vanligt, ca 2 veckor sen och det fanns inget grönt gräs att se. Häggen hade inte blommat men snön hade i stort sett släppt. Det vara bara envisa högar kvar i mörka gömmor intill skogskanten.

Det var ganska kallt. Tjälen hade inte gått ur helt ur jorden och nätterna var väldigt svala. Precis runt 0.

Första veckorna ägnade jag hela dagarna åt att bara flytta runt kartonger och göra huset framkomligt. Sakta gick det också att tömma kartong efter kartong men det gick trögt för vi har inte ens hälften av de skåp och lådor vi flyttade ifrån.

Efter de första veckorna hade jag i alla fall fått upp såpass att vi kunde leva, bo och arbeta. Då kom nästa utmaning. Vi hade inga verktyg för jordbruk, inga stängsel för djur, nada. Maken byggde kontaktnät och vi fann nya vänner som skänkte äldre utrustning, sålde billigt och även själva hjälpte till.

Att träffa dessa öppna, glada och fantastiska norrlänningar är helt klart en av de bästa sakerna med det här äventyret. Vi har kört bilen åt i stort sett alla håll härifrån och vart vi än kommit har vi välkomnats. Utan all hjälp, alla goda råd, så hade vi haft det så mycket tråkigare.

Jag tänker att jag nu ska berätta lite om vårt hus och vår gård, så ni får lättare att se framför er hur det är.

Jag börjar faktiskt i Sundsvall. Vi kan ju ta Härnösand, Ö-vik och Östersund samtidigt. Det är de 4 största städerna här i närheten och jag tänker att kanske har ni varit i någon av dem någongång. Från dessa 4 platser tar det runt 2 timmar att köra hem till mig. Mellan 2 timmar och 2h 20 min kanske, lite beroende på vilken väg man kör.

Men det roliga är, att oavsett vilken väg man väljer så kan jag lova att den kommer bestå av landsväg, genom fantastisk skog, via en del kalhyggen, med vindkraftsparker, älvar, imponerande dammar, sorgligt vackra torra älvbottnar fyllda med rundslipade stenbumlingar och små, små samhällen.

Vägen kommer ringla fram som en orm uppför och ner för berg, med imponerande utsikter över älvdalar. Man får oftast köra 80 eller 90 men jag har inte sett en enda polisbil sen Sundsvall så alla kör nog lite som de vill beroende på väglag och väder.

När man kör hem till mig, så kan man inte bli anat än lugn. Det finns ingen trafik att bråka med eller störa sig på. 90% av tiden det tar att köra kommer du inte se en enda bil. Det är bara du och den fantastiska naturen. Vyerna är ibland majestätiska. Bergen i horisonten är än mer fantastiska. Det går inte att titta sig mätt. Speciellt inte när man ser älven långt nere i dalen glittra i solen.

Beroende på vilken väg man tar så kanske man inte alltid passerar Ramsele men det är i alla fall en av de 2 byar vi bor ganska precis mitt emellan.
Ramsele kör man igenom på några minuter. Från stora vägen ser man en grill, en pizzeria, Systembolaget, Ica, OKQ8, Mekonomen och flera mindre butiker.
För att vara en liten by så är det ändå rätt sjysst att Ica håller öppet 09-20 varje dag och macken typ 06-22. På macken säljer de allt och lite till. Olika korvmenyer, mjukglass och paketutlämning verkar populärast.

Kör man via Ramsele så kör man rakt igenom byn för att komma till mig. Till mig är det ytterligare ca 1.5 mil, varav de sista 6 km är på en rätt dålig grusväg. Grusvägen heter väg 977 och går från väg 331 ( den som tar dig genom Ramsele), till vår andra närmaste by, Junsele.

Vägen var tills för några år sedan asfalterad men det var mycket problem med den. Den gick sönder ofta, av tjällossning och av att den trafikeras av tunga fullastade timmerbilar. Det finns en omlastningspunkt från bil till järnväg för timmer, på en plats som heter Tågsjöberg som ligger längs med vår väg 977. Där av alla timmerbilar.

Efter att byborna klagat på att vägen var omöjlig att köra på bitvis så bestämdes det att vägen skulle åtgärdas ordentligt. Trafikverket rev all asfalt längs nästan hela sträckan och sen fanns det aldrig mer pengar för att fixa vägen.

Det är väldigt synd, för jag har svårt att tro att bilarna mår speciellt bra av att köra på vägen som ofta är korrugerad så att det känns som att sitta på en tvättmaskin när den centrifugerar. Dessutom dammar vägen otroligt mycket och delar av skogen intill är inte grön, den är grå och täckt av dammet från vägen.
Vi har också en jordmån som heter mjäla här. Det är lerjord men ändå inte. Ni kan ju gissa hur grusvägen kommer se ut i höst…

Möte med timmerbil på väg 977

När skogen öppnar upp sig, om man kör från Ramsele så bor jag första ner till höger. Ytterligare en grusväg som vi delar med våra grannar, så man kör precis förbi deras hus så ligger vårt lite längre fram.

Huset är på alla sidor omgivet av gräs. Jag har lärt mig att alla större samlingar av gräs kallas lägdor. Vi har lite buskar på framsidan av huset som visade sig vara en hägg, några rönnar och en liten rosenbuske någonstans där i mitten. Buskarna avdelar vår mark med den stora åkern som ligger framför huset och som inte är vår mark. Lägda säger man här, vall säger Maken.
Det är i alla fall en gräsodling som ger hö till djuren.

Står man och tittar på vår entré så är det buskar även till vänster. Det är Sibiriska ärtbuskar, såna vi ryckte upp med hjälp av en granne och en bil i Åbylund för hundra år sen. Där fick jag, de är tillbaka.

På andra sidan buskarna öppnar sig ett stort område, en lägda, som kanske är en hektar eller nåt, omgiven av skog på 2 sidor. Det är vår mark. Vår mark fortsätter genom skogen en bit och ut på ytterligare en och en halv hektar eller nåt. Totalt har vi 3 hektar.

Till höger om husets framsida är grusvägen man kom på, samt plats för typ 3 bilar. Vår tomtgräns är så snävt dragen så det är typ inte alls vår mark men vi får nyttja den. Skulle va konstigt om grannarna bestämde sig för att smälla upp nåt där, precis utanför vårt köksfönster 😀

På baksidan av huset har vi en tall. Lite längre bort en björk. Ännu längre bort ytterligare en björk. Till vänster ner för backen står det som är kvar av ladan, typ en halv lada. I backen har Maken ordnat odlingsbäddar och sen är det gräs överallt. På baksidan av huset kommer man även in i källaren.

På vår mark har jag hittat 4-5 gamla vinbärsbuskar som ser ut att bära massor med frukt. Än är det bara kart, men jag hoppas att det ger en bra skörd. Det finns även vildhallon lite här och var. Vi har också en tanig liten rabarber intill ena björken.

Våra djur bor ute på marken till vänster om huset. Fårhage , grishage och även en gethage. De rymde konstant de dära getterna när de bodde nere i skogen och eftersom bocken Sigurd var så skygg så tog det flera dagar innan vi till slut fångade in honom. Efter det har vi flyttat upp getterna närmare bostadshuset och de har fått en inhägnad de inte kan smita från. Målet är att Sigurd snart ska vara lite mindre skygg så de kan få bo i skogen igen, och att de kommer när man ropar. För rymma det kommer de nog göra. De är ju getter.

Våra 4 får sköter sig exemplariskt och även grisarna. Ena grisen rymde av misstag, gick under staketet, men vi fick in henne och ena lammet gjorde samma sak, men även där löste det sig.

Hönsen har bott i backen vid odlingsbäddarna. Trots staket så är de aldrig i sin hage. Den enda som inte kan flyga ut är Kalkonia och man hör på henne när hon tycker att livet är orättvist, när alla hönorna är på andra sidan staketet.
Hönsen ska snart flytta ut närmare de andra djuren, på lägdan.

Snart kommer vi också köpa bin. De ska bo till höger om entrén på huset, på grannarnas mark, men det har vi fått ok på. De kommer inte bo alldeles intill huset utan i kanten på deras åker, gräsodling, lägda…..Ja ni fattar.

Någon katt ska vi också ha. En som låter hönsen vara ifred, fattar att stallet är där man bor och jagar sork. Sen är vi nog ganska färdiga med djur för i år. Nä, nu lurades jag. Jag tror att det kanske är en eller två linderödskultingar på väg i år också, men sen får det nog räcka.

Jag tänker som så. Vi har inte lyckats få speciellt mycket i jorden så någon skörd i höst blir det nog inte tal om. Så vi ska föda oss själva och alla djuren hela vintern. Jag tänker att det kanske rör sig om 8 månader, innan det kommer nytt grönt gräs.
Som det är nu kan vi slå och samla en del hö själva på den mark vi har. Vi kommer också kunna köpa någon rullbal med hö så vi får så att det räcker.
Förutom det behöver vi nog hönsfoder, grisfoder och en del kraftfoder.

Nästa år kan vi ordna så att vi får slå på andras mark, så behöver vi inte köpa så mycket foder. Alla djur ska också ha en vettig vinterförvaring. Så det behöver planeras och byggas innan vintern kommer. Ko och kalv hade varit väldigt roligt, men det är ju kul att ha nåt att se fram emot också.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.