Det här med att gå ner i vikt

Min vikt är viktig. Jag vet att jag bedöms utifrån mitt utseende. Så gör vi som oftast i vår värld. Får jag bara en chans, efter första blicken, så spelar vikten kanske inte den avgörande rollen.

Jag har charm, jävlaranamma och intelligens nog att vinna över dem jag vill ha, på min sida.

Men det är inte alltid man får den där chansen.

Och det är inte alltid att mina fantastiska sociala skills hjälper.

Hur övertalar man till exempel badkaret att man ska få plats, att man inte alls är för tjock med hjälp av bara ord? Eller flygplansstolen?

Ingen som inte varit så bred som jag har varit och är idag, kan förstå vilken skam det är att inse att den enda stolen som erbjuds är en hård jävla sak som man inte kan klämma ner sig i med all skam och vilja i hela världen?

Okej. Jag har varit fetare, mycket fetare så idag är det inte så illa som det varit tidigare. Jag har också varit mycket smalare så jag vet hur fantastiskt skönt det var att kunna gå i kjol utan att låren skavde sönder, hur jag alltid fick plats och hur jag inte behövde passera sidledes mellan sätena i en buss för att komma förbi.

Sånt som smala människor sällan tänker på.

Jag hade som mål att gå ner till semestern i år. Men jag har aldrig jobbat så mycket som jag gjort den senaste tiden. Vi pratar 13 timmars arbete ute och några timmar hemma varje dag, så har jag inte haft ork att engagera mig.

Jag har hållit näsan över ytan, ibland på håret, och vad jag ätit har många gånger varit min sista prio. Hade jag bara varit en sån som inte åt när jag var stressad så hade jag kanske varit på god väg nu. Men jag ska ju alltid vara tvärtom så när jag är stressad äter jag allt och lite till.

Jag erkänner villigt att många kalorier som passerat ner i min kropp har varit en snabb och enkel njutning i det kaos som varit mitt liv. Alkohol till stor del.

Nu har jag knappt 2 månader kvar dock, tills jag kommer få stå där som en stolt val i en baddräkt bland alla smala och tjocka på kryssningen i sommar. Jag kommer helt enkelt få lägga den sista tiden jag har kvar innan sommaren på att få tag i shorts som passar min breda bakdel och tishor som döljer valkarna lite genom att sitta löst.

Lite finkläder behövs det också, så jag får väl se om jag kan rota fram nåt alls som passar, som inte är en tisha eller jeans. Eller om jag kan hitta en Moo-moo modell snyggare.

Och jag vet att det kommer lösa sig. Det gör ju alltid det, men jag är faktiskt uppriktigt orolig för flygresan. Det är så sjukt skämsigt att inte få plats.

Jag hade en dröm en gång. Om att jag skulle sluta banta efter det att jag fyllt 40. Sen gick allt åt helskotta.

Jag har dock inte gett upp än.

#Vikt#viktminskning

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.