Desto större mörker, desto elakare monster.

Virkning har blivit mitt nya beroende. Min flykt från vardagen och allt annat när det är tungt. Jag virkar, lär mig nya virksätt och mönster så att hjärnan inte har plats för en enda tanke till. Jag virkar hjärtan, blommor, mössor en halsduk och ännu fler hjärtan.

Jag är inne i en period av ångest igen. Det är mörkt där inne i hörnen av min själ. Ett mörker jag gör mitt bästa för att stänga ute. Det märks kanske inte så mycket utåt, men jag svarar allt mindre i telefon, igen. Klarar inte av det helt enkelt. Kravet av sociala interaktioner som telefon, mail och Facebook, att svara på frågor eller ta beslut är helt enkelt jättesvårt när jag inte mår bra.

Min ork sträcker sig till min arbetsplats och mina vänner.

Jag drömmer om att fly landet, börja på nytt någonstans där ingen känner mig. Bara lämna allt jobbigt här och dra. Karibien låter långsamt och varmt. Det kommer aldrig hända, kanske att jag tar med en vän och flyr iväg ett dygn eller två på Östersjön istället.

Tack ock lov är ljuset på väg tillbaka, och värmen förr eller senare. Tack och lov har jag en liten men trogen skara av vänner som uppskattar mitt sällskap. Tack och lov så är det ganska lugnt hemma just nu med barn som faktiskt hjälper till lite. Tack och lov så har jag en man vid min sida som älskar mig oändligt mycket. Jag är helt säker på det, han hade aldrig stått ut med mig så här länge annars.

Jag uppskattar allt mer små saker i vardagen. Som när allt bara funkar. Man tar det ofta för givet att saker bara ska funka. Livet ska bara rulla på, efter regn ska det bli sol och mår man dåligt är det bara att bli frisk. Ta lite piller, vila några dagar och må bättre.

Jag tänker ofta att jag har ju allt, jag borde må bättre, vara lyckligare, skärpa till mig lite. Vara kåt, glad och tacksam. Men jag kan inte.

Monstret som bor där inne i mörkret i min själ viskar att jag är dålig på allt, att ingen tycker om mig, att jag inte kan, inte klarar av. Och även om jag inte tror på det så är det alltid en liten gnutta av den ångesten som klistrar sig fast som ett mantra i mitt huvud, och får mig att ifrågasätta saker som borde vara självklara. Desto större mörker, desto elakare monster.

Ångest är konstigt. Ibland känns den så väl att jag tycker att den borde synas, men utanpå märks det inget. Att få panik över att ta ett beslut om vad som ska handlas till middagen eller bestämma vilken tid man ska träffas, eller svara i telefon, eller öppna ett kuvert, känns så långt ifrån den handlingskraftiga kvinnan jag är. Jag kan inte förstå det, men jag har förlikat mig med att så här är det ibland. Jag hatar det men accepterar det.

Jag avskyr också att jag får ett sånt bekräftelsebehov när jag inte är på topp.

En deppig bekräftelsehora med ett monster som viskar i mitt huvud.

Och med den fantastiska bilden av mig själv säger jag tack och godnatt. Imorgon är en annan dag.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.