Året var 1992

Samma år som mamma dog, samma år som jag träffade Mattias första gången.

Det är länge sedan nu.

Att Mattias dök upp i mitt liv bara tre veckor före mammas död var ingen slump. Det räddade mig. Jag är ganska säker på att hade vi inte träffats, hade jag inte funnits idag.

Han var 19 år, jag var 20 när min värld en dag föll ihop och han valde att stå kvar och hålla mig i handen. Han bar mig och mitt fantastiskt dåliga självförtroende under många år.

Vi bildade familj helt planlöst. Vi jagade gemensamma drömmar och jag slogs konstant mot en del av mig som aldrig var annat än svart. Jag hatade mig själv men gömde det och tryckte undan det i många år.

Visst var vi lyckliga, jag var så lycklig som jag kunde vara men jag mådde också fruktansvärt dåligt. Jag utvecklade socialfobi och telefonfobi. Mitt matmissbruk växte.

2010 (tror jag), många år senare. Jag trodde att jag äntligen lyckats komma vidare. Alla år hade Mattias burit mig genom livet. Ställt upp, stått ut med svartsjuka, gråt och gräl när jag egentligen bara hatade mig själv. Mattias hade aldrig, inte en enda gång tolererat att jag talade nedsättande om mig och ALLTID pushat mig till att våga tro på mig själv. 2010, jag tränade massor, vägde helt ok, trodde jag hade nått mina mål men blev övergiven av 2 vänner av helt olika orsaker och jag kraschade igen.

Trots att vi hade haft en rätt tuff tid, Mattias och Jag så fanns han där återigen. Lyfte och släpade det här vraket tills jag stod på egna ben igen.

Den här gången gick jag faktiskt till en läkare. Fick medicin för att orka med vardagen och annan medicin för att kunna sova. Det tillsammans med Mattis har gjort mig till den jag är idag. Medicinen som jag såg som ett misslyckande är lika viktig för mig idag, som insulin är för min son. Jag behöver den för att kunna fungera. För att kunna leva ända ut i kanterna av mig själv.

Det finns nog inte så många Mattias i världen idag. Det hör inte till vanligheterna att jag träffar mäniskor som osjälviskt ger av sig för att hjälpa någon annan. Vi kände knappt varandra den där morgonen 1992 när jag sov öve på en soffa och telefonen ringde för att berätta att mamma somnat men inte vaknat.

Jag skriver det här för att jag vill hylla en fantastik man, en fantastisk partner, vän och pappa. En kille man alltid kan lita på som har hjärtat där det ska vara och inte drivs av vinning för sin egen skull utan snarare vinsten av att andra runt honom mår bra. En man som på så många plan är en bättre människa än jag, och ändå är jag inte så pjåkig om jag får säga det själv.

Tack. För. Att Du. Finns.
Jag älskar dig.

Comments

  1. Ellinor Blomqvist - oktober 9, 2017 @ 6:50 f m

    Glöm aldrig att DU har ett hjärta av guld!Din mans eviga kärlek har gjort dig stark och även låtit dig erkänna när du är svag🍀För mig är du en fantastisk hjälte som räddade dom värsta dagarna i mitt liv,kommer aldrig att glömma🌹🌹🌹🌹

  2. Monika - oktober 9, 2017 @ 11:18 e m

    Heja kärleken!
    Nåt har du gett tillbaka, det fattar ju alla👍👊🏼❤️Glöm inte det.

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.