Aldrig

Ser jag trött ut?

Ja, jag är trött.

Jag har lagt några tunga veckor bakom mig. Avslutandet av rastningen var långt svårare än jag trott. Delvis för att jag verkligen kommer sakna vissa hundar, vissa ägare, men också för bedrägeriet som till slut tog mina sista krafter.

Aldrig hade jag kunnat tro att den som stod mig närmast i affärer, skulle bli den nemesis som till slut gjorde att jag inte klarade mer. Om det var planerat, uträknat sen innan, det vet jag inte men jag vill helst inte tro det.

Aldrig hade jag trott att några av de kunder som stod mig närmast skulle se mig som boven. Så mycket som jag gjort för dem. Jag borde kanske vetat bättre. Att affärer är affärer, men jag trodde in i det sista att de skulle landa på min sida.

Kan man sluta av brustet hjärta?

För det var en del av det som hände. Kanske är det inte att anse som proffesionellt att inte orka vidare, på grund av ett brustet hjärta.

Låt mig kortfattat berätta nåt om mig, som kanske inte ni vet sedan tidigare.

Jag växte upp i ett trasigt hem, utan pappa, med en alkoholiserad och pillerknaprande mamma. Jag tyckte ändå att jag hade det bra som liten. Inga tider att passa, ingen som brydde sig alls.

I skolan var jag ensam. Under låg- och mellanstadiet hade jag en och samma vän. Vi var som syskon, men vi gick i olika klasser. Jag var alltid den ungen som föräldrarna tvingade barnen att bjuda om de ville bjuda hela klassen.

Min mormor hatade mig. Kallade mig fet och satkärring. Skickade mig samma presenter varje år. Godis från Fazer och en vit blus, i nån storlek för liten. För att ge mig incitament att gå ner i vikt. I fjärde klass övertalade hon min mamma att gå till sjukvården för att jag var för fet enligt henne.

Jag blev inlagd på sjukhus i 3 veckor för att gå ner i vikt. Min lärare tyckte det var fantastiskt smart att ta med hela klassen, alla 29 eleverna, och hälsa på mig på sjukhuset. Och berätta för alla att jag var där för att jag var fet. Som om utanförskapet i skolan skulle bli bättre av det.

När vi bytte skola i 7:an var vi enda klassen som inte splittrades. Tack vare vår ”fantastiska sammanhållning”, och således fortsatte helvetet några år till. Söndersparkat skåp, glåpord och ett utanförskap som ledde till ett självmordsförsök när mamma var bortrest och jag var 15 år.

Sen följde några bättre år. Gymnasiet, flytt till Malmö i några år. När jag var 20 dog min mamma. Ytterligare nåt år av rent helvete. Min mormor sa upp kontakten med mig för att jag blev gravid och skickade ett tacksamt brev när graviditeten blev ett missfall. Sen dog hon. Då sa min moster upp kontakten med mig för att jag varit så elak mot min mormor (gav henne brustet hjärta genom att bli gravid), så att hon till slut dog. Min svärmor tyckte min man kunde hitta nån bättre.

Men vi höll ihop.

Några år gick, både bättre och sämre. Få vänner, djupa depressioner, men också perioder när jag funkade bättre.

Lärde en dag känna en vän, som jag verkligen tyckte om på alla sätt. Efter ett år sa hon en dag att hon inte ville ha med mig att göra. Varför vet jag inte men jag sörjde henne i 2 år. Nåt år efter det sa min äldsta vän en dag samma sak. Jag fick en förklaring som jag fortfarande inte förstår, och det var det.

Henne sörjer jag fortfarande. Henne försöker jag fortfarande få kontakt med.

Alla vänner jag träffat efter det har alltid haft andra, närmare vänner. Jag får va med, om jag bjuder in mig själv, men jag är aldrig självklar. Förutom kanske för en. Jag har en vän, som faktiskt kanske skulle sätta mig före nån annan.

Det har gjort att jag alltid känner mig ensam, utanför, otillräcklig.

Nu:

Att starta eget var tungt för 4 år sen. Jag var livrädd för kundmöten, hade telefon fobi och tyckte allt var skrämmande, men jag kämpade på. Träffade efter första året min samarbetspartner, som jag verkligen gillade.

Hon blev min mentor, min källa till vishet.

Alla problem, alla svårigheter i företaget kände hon till. Hon kände flera kunder, hjälpte mig när jag behövde det. En dag rekommenderade hon mig att anställa hennes dotter.

Det var sedan hennes dotter som till sist puttade mig över gränsen för vad jag kunde hantera. Hon som messade mig en söndag att hon behövde tänka på sig själv så hon kunde inte fortsätta jobba för mig, men samma dag som jag lade ner verksamheten, startade hon eget och tog mina kunder.

Mina kunder som jag jobbat med i flera år, såg mig som djävulen själv för att jag inte kunde hjälpa dem och henne som deras räddande ängel.

Det e sjukt. Så tänker jag. Det e sjukt och fel på så många sätt. Jag förstår att livspusslet inte alltid e så enkelt men lite moral och hederlighet kan man väl ändå önska?

Jag var godtrogen som vanligt. Litade på min vän, litade på hennes dotter. De hade fri insyn i mitt företag och jag trodde aldrig de skulle göra nåt som kunde förstöra för mig. Jag hade kunnat satsa mitt liv på det.

När det väl kom till kritan. När jag insåg att det som hänt, troligen till och med var planerat, då orkade jag inte längre. Jag blev en liten hög och jag grät. Jag grät för att det hänt igen. Folk jag trott på hade svikit. Jag grät för att jag visste att det var slut med rastningen, jag hade inget kvar att ge. Jag grät för att allt gjorde ont. Varenda tanke gjorde ont.

Nu har det gått 4 veckor. Allt är avslutat. Nycklarna är återlämnade. De sista fakturorna är skickade. Personalen är uppsagd. Jag är ledsen och tom. Jag har inget kvar att ge så beslutet är rätt, men hade det inte varit för dessa två så hade jag fortfarande kämpat vidare. Jag hade aldrig kunnat gissa att det var så här det skulle sluta.

Aldrig.

 

 

Comments

  1. Ellinor Blomqvist - november 20, 2017 @ 7:02 f m

    Det finns inga ord,det finns ingen tröst,det finns inget jag kan göra som smärtstillande..Det enda jag kan göra är att sända dig en stor varm kram direkt från hjärtat❤️Du är lika stolt som jag,visar upp ett coolt sätt utåt men gråter inombords så när vi ser varandra ute så ska du känna min kram,även om vi bara möts!Kärlek,tjejen❤️Kram E

Lämna ett svar

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.