Verklighet

Inte ens nu känns det riktigt verkligt, men faktum kvarstår.
Vi ska flytta.
Inte nog med det. Vi lämnar Stockholm.
Slutligen, tro det eller ej, men vi reser norrut.

Den första februari i år, efter att ha kört timme efter timme och i höjd med Hudiksvall börjat se snö på marken, så klev vi ur bilen i ett helt snötäckt landskap.

Snön var kanske 40 cm tjock, men det var väl plogat på uppfarten till det lilla, gamla huset, med slitna eternitplattor som fasad. Huset hade en synlig granne, ett hus knappt 200 m bort. Resten var vita åkrar och snötäckt barrskog.

Vi hade passerat igenom det närmaste samhället ca 2 mil tidigare. En by som vi passerade på knappa 5 minuter eller så. Det fanns en bensinmack, en Ica-butik och Systembolaget synligt från vägen.

Vi befann oss i en kommun som har runt 20 000 invånare varav ca 900 hör till den by vi befann oss närmast. Det kan jämföras med Haninges 90 000 invånare varav ca 12 000 bor i Västerhaninge, inkluderande oss.

Skillnaderna blir ännu mer påtagliga när jag jämför kommunernas befolkningstäthet.
202,24 inv./km² (land) I Haninge
3,55 inv./km² (land) Dit vi ska

Huset såg inte mycket ut från uppfarten där vi stod, men det visade sig vara ett väldigt gulligt hus. 2 våningar och källare. 85 kvm boyta. El, vatten och avlopp.
Det var ett sånt gammalt självbygge med elen utanpå väggarna och lite hemsnickrade lösningar både här och där. Inga större akuta åtgärder förutom fönstren som behöver renoveras Och nåt litet vattenläckage från en accumulatortank.

Till huset följde 3 hektar mark, varav ca 2 hektar är skog som är i stort sett nedhuggen, och resterande är åkermark, obrukad sen länge. Det finns en liten ladugård, en hundgård (eller om det var 2), och massor med potential.

Vi tillbringade några timmar med familjen i huset och åkte sedan allihopa och hälsade på en granne 10 minuter bort.

Innan mörkret föll var vi på väg tillbaka mot Stockholm med handpenningen betalad och köpeavtalet i handen. Ändå känns det inte riktigt verkligt.

Sedan den dagen har vi jobbat hårt här hemma på att 1. hitta boende åt våra barn och 2. färdigställa renoveringen som pågått det senaste decenniet. Jag säger bara, fy fan vad mycket jobb det har varit. Jag har gråtit, varit sömnlös, haft panikattacker och käkat medicin för att fungera. Det har varit så sjukt jobbigt. Det är så sjukt jobbigt.

De flesta dagarna har jag däckat i soffan efter 4 timmars jobb. Helt utmattad. Jag har sovit en 3-4 timmar mitt på dagen.
Att inte fysiskt orka mer än så har gjort mig sjukt stressad. Och som en del vet, så har livet gett mig en hel del citroner att hantera samtidigt.

Huset vi bor i nu är till största delen färdigt men inte helt, och idag kommer första spekulanten. Idag ska hela huset städas och allt som står framme överallt från den pågående renoveringen ska gömmas undan.

Sen gäller det att lägga så mycket tid vi bara orkar på att färdigställa det sista för på tisdag blir det fotografering.

Det är så sjukt att det fortfarande inte känns som om det verkligen händer.
Men det händer.

Kommentera

Your email address will not be published / Required fields are marked *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.